Klicka här för att komma tillbaka till Foodetc.se
Klicka här för recept och matrecept Klicka här för mat från världen Klicka här för recept och matrecept för högtider och fest Klicka här för mer information om Foodetc.se

Här finns alla våra recept samlade.
Sitemap

Matreportage och resereportage från kryssningsfartyget Liberty of the seas i Karibien Västindien- eller karibienkryssningar har i mångas ögon varit lika med lyx sedan de första kryssningsfartygen började gå för ungefär 50 år sedan. Att tillbringa en hel vecka på ett kryssningsfartyg är för många själva definitionen av avslappning; den ultimata semestern, samtidigt som andra bävar över att vara till havs så pass länge utan andra möjligheter än de båten erbjuder. En annan aspekt som både lockar och skrämmer är det i princip obegränsade matutbudet som inkluderas i kryssningens pris. Några få ställen ombord tar en extra avgift, vilka de är återkommer jag till senare. Det sägs att snittviktuppgången på en veckas kryssning ligger på ungefär 3 kilo, något som säkert kan vara avskräckande, särskilt i mitt fall ganska så kort efter både jul och nyårsfirande och allt ätande som den perioden innebär.

I alla fall, vår kryssning avgick precis som många andra från den amerikanska storstaden Miami, belägen i södra Florida på den amerikanska östkusten drygt 15 mil från Kuba och resten av den Karibiska ö-världen. En kort taxiresa från downtown ligger Port of Miami, den stora kryssningshamnen vaifrån båtarna avgår. Redan från taxin fick vi vår första vy över det som skulle bli vårt hem under de närmaste sju dagarna. Efter en ganska smidig säkerhetskontroll bordade vi det gigantiska Liberty of the Seas, världens numera näst största kryssningsfartyg efter det att Oasis of the Seas, också ägt av Royal Caribbean, togs i bruk 2009.

Liberty of the seas är som sagt enormt; 339 meter långt, fjorton våningar högt och med kapacitet för drygt 3500 passagerare samt en besättning på 1400. Fartyget har varit i trafik sedan maj 2007 då det lämnade Finland där det byggts under drygt tre år av det finländska varvet Aker Finnyards. Efter att ha funnits oss tillrätta i vår hytt så var det dags att göra båten, en trevlig start och ett bra sätt att se lite medpassagerare är att slå sig ner på någon av båtens alla barer och ta en drink.

Fr. vänster: Pizza i Windjammer café, pooldäcket på båten, eggs benedict i frukostmatsalen.


För att betala ombord använder man sig av ett såkallat SeaPass, ett litet smartcard som fungerar som både betalkort, identifiering vid landstigning och hyttnyckel. Ens SeaPass kopplas till ett kreditkort och när kryssningen är över så dras beloppet automatiskt, alternativet är att man i slutet av resan betalar sin räkning kontant. Vill man ha koll på utgifterna så är det bara att slå på tv:n i hytten och ta en titt på saldot. Kostnaderna på båten är hyffsat humana vad det gäller drycker, en läsk kostar runt 2 dollar och en öl mellan drygt fyra och åtta dollar, beroende på storlek och sort. T.ex. en Pina Colada eller en Mojito ligger runt åtta dollar. På priserna tillkommer 15% dricks som läggs automatiskt på notan. I middagsrestaurangerna kostar vinerna från ungefär 25 dollar för en hel flaska.

En hel del av tiden ombord ägnas inte helt oväntat åt mat. Bland det första många gör när de hittat sin hytt vid ombordstigningen är att bege sig till bufférestaurangen Windjammer café, belägen på 11:e våningen ombord. På Windjammer är maten fastfoodinriktad och man kan plocka ihop sin egen hamburgare, äta varmkorv, pizza, pommes, macaronies and cheese, sallader, smörgåsar och så vidare. Windjammer serverar även bufféfrukost för de som inte vill äta i den lite tjusigare frukostmatsalen där man kan välja rätter lagade på beställning från en meny. Det serveras också gratis drycker i form av isté, lemonad, kaffe, vanligt té och juice till frukost. Stället är ganska skränigt och högljutt och det är ofta svårt att få plats, speciellt om man kommer runt de vanliga frukost och lunchtimmarna. Maten är i regel ganska vällagad och särskilt hamburgarna är riktigt goda.

Alla passagerare blir vid ombordstigningen tilldelade ett bord samt ett klockslag där sedan resans alla middagar intas. Middagarna serveras i de två restaurangerna Michelangelo och Rembrandt i några olika sittningar, de båda restaurangerna har precis samma meny, så det spelar ingen roll i vilken du hamnar vad det gäller maten. Nivån på middagsrestaurangerna är dessutom några snäpp högre än Windjammer. Trerättersmiddag serveras på vita dukar av artig och åtminstone i vårt fall väldigt trevlig personal. I bakgrunden spelar en violinist och stämningen är väldigt uppslupen och trivsam, två nätter uppträdde t.om. serveringspersonalen för oss passagerare och sjöng.

Fr. vänster: Filét mignon med béarnaise, lamm med grönsaker, risotto med pilgrimsmusslor.

Första kvällen introduceras vi för vår servitris, hon heter Ribi och kommer från norra Indien. Vi får en varsin meny med en rekommenderad meny av kocken och drygt sex övriga val förutom de fyra, fem rätter som alltid finns på menyn. Den första middagen börjar för mig med en förrätt i form av en lökpaj med gruyereost, huvudrätten är en väldigt mör men lite smaklöks fläskfilé och finalen är en chokladtårta. En inte så jätteimponerande start som dock skall ta en oväntat bra vändning.

Det följande dagarna blir nivån bara bättre och bättre, vår servitris Ribi som vi blir riktigt familjära med förstår snabbt vad alla i sällskapet tycker om och är en riktig fena på att rekommendera olika rätter hon tror vi gillar. Middagen dag två är en fruktansvärt mör filet mignon som serveras med en helt okej béarnaisesås. Köttet smälter verkligen i munnen och vi förvånas över att så pass massproducerad mat ändå kan hålla så hög kvalitét. Varje dag har ett tema och någon dag senare är temat italienskt. Resans kulinariska höjdpunkt kommer in i form av en riktigt god risotto med två perfekt stekta pilgrimsmusslor, faktiskt en riktig fullträff. Det är då jag minns en taxiresa vi gjort några dagar tidigare mellan vårt hotell i Miami och stranden vid South Beach. Vår haitiska taxichaufför förstår att vi ska på kryssning och börjar genast tipsa oss om allt mellan himmel och jord, han berättar att han själv ofta åker på kryssning och att man de dagar då något är särskilt gott givetvis ska be om mer. Det finns inga begränsningar, och serveringspersonalen ger en precis så mycket man vill, bara man frågar. Själv brukar han den kvällen det serveras hummer ta om minst fem gånger.

Fr. vänster: Middagsrestaurangen, hummer, pasta med paprikapesto och stekt svamp.

Sagt och gjort, jag tar in ytterligare en portion av den fantastiskt goda pilgrimsmusslerisotton. Givetvis är inte alla maträtter lika goda och håller lika hög klass, någon gång får vi senigt kött och någon gång en lite tråkig förrättssallad. Men det som förvånar är ändå att det är såpass hög nivå trots mängden passagerare som äter samma sak. Några rätter som sticker ut är förutom nämnda risotto, hummern som vår käre taxichaufför talade sig varm om, en pastarätt med paprikapesto och stekt svamp, en kokosnöts-creme brulé samt en nästintill perfekt grillad New York strip steak med béarnaisesås och bakad potatis.

Om man lyckas tröttna på både Windjammer och någon av middagsrestaurangerna så finns det ett par ytterligare alternativ. Dels så kan man utan kostnad få både frukost samt ett antal rätter i stil med hamburgare leverarade som roomservice fram till midnatt. Vill man ha roomservice efter den tiden så tillkommer en avgift på fyra dollar. På promenaden på däck fem ligger dels Sorrento's vilket är en liten italienskinspirerad pizzarestaurang som serverar några olika sorters pizza samt ett antal sallader och tillbehör, t.ex. mozzarellasallad. Det intressanta med det här stället är att du inte behöver sitta där och äta, utan vill du gå vidare till någon av pubarna, eller hem till hytten och äta din pizza så är det bara att bära med sig tallriken. Vill man ha dricka så köper man sig en öl eller en läsk, eller plockar med sig en mugg gratis citronvatten.

Det finns ytterligare några alternativ på båten för den som vill testa annan mat, som den italienska restaurangen Portofino och grillrestaurangen Chop's grille. Båda dessa restauranger har en kuvertavgift på drygt tjugo amerikanska dollar per person, och i det priset ingår heller inte dryck. Vi testade ingen av dessa restauranger på vår resa, men enligt ryktet är de värda de extra pengarna.

Fr. vänster: Pizza på Sorrentos, hamburgare på Johnny Rockets, Liberty of the seas ankrad i Labadee, Haiti.

Sist men inte minst har vi Johnny Rocket's, en amerikansk hamburgerkedja i femtiotalsstil. För en kuvertavgift på fem dollar så får du äta hur mycket förrätt, huvudrätt och efterrätt du önskar. Notera även här att dryck tillkommer, så tar du en milkshake så är du uppe i tio dollar vilket ändå är en slant för att en äta hamburgare med pommes. Maten, speciellt hamburgaren är god, men efter två lass lökringar och pommes så orkar vi inte ens äta efterrätt. Plus i kanten för att personalen även här kommer ut och sjunger och dansar för oss gäster.

Personalen ja, under hela resan så var faktiskt alla, från början till slut enormt trevliga. Aldrig några sura miner eller "det går inte", utan alla våra såväl enkla som knepiga önskemål löstes på bästa möjliga sätt och alltid med ett trevlig leende. Plus även här för att vi varje kväll fick ett nytt djur vikt av handdukarna i hytten. En rolig detalj som tydligen är standard på Royal Caribbean.

Så förutom att äta, vad går egentligen kryssningen ut på? Vår resa gick först till Labadee, en resort ägd av rederiet Royal Caribbean och beläget på Haiti. Labadee är avspärrat med stängsel och skyddat av en vaktstyrka som ser till så att turisterna inte kan ta sig ut och haitierna inte kommer in. Det jobbar dock ett antal hundra lokalanställda haitier i Labadee och utvalda försäljare har tillträde och möjlighet att sälja souvernirer till de turister som besöker området. Vi kom fram till Labadee bara några veckor efter den stora jordbävningen som drabbade Haiti, och det var trevligt att se att Royal Caribbean som tidigare utlovats hade med sig en hel del förnödenheter som plockades upp av lastbilar med hjälparbetare för vad som berättades vidare transport till de drabbade områdena.

Vår andra destination var Ocho Rios på Jamaica, på båten varnades för att jamaicanerna kan vara lite närgångna när de försöker sälja saker, men efter någon timme i land var det inte några problem och vi hann köpa både rom, bli inbjudna till att bosätta oss på Jamaica och dessutom ta en och annan öl av det lokala märket Red Stripe. En del av dagen spenderade vi på en strandklubb belägen några hundra meter från där båten ankrar. Inträdet för hela dagen låg på två och en halv amerikansk dollar där det dock tillkom en slant om man ville ha en solstol. Inne på området kostade en iskall Red Stripe fyra amerikanska dollar.

Fr. vänster: Ocho Rios, jerk chicken båda på jamaica, en liten handdukskanin vikt av vår trevlige städare Anthony.

I närheten låg restaurangen Coconuts on the bay, en ytterst turistig restaurang som dock serverade en helt godkänd jerk chicken. Jerk chicken är jamaicas nationalrätt och består utav kyckling som först marineras i en torr marinad av heta kryddor och sedan grillas. Vi fick den serverad med det klassiska karibiska tillbehöret bönor och ris samt cole slaw och en riktigt stark, men väl god, jerksås.

Det tredje stoppet var på Grand Cayman, den största av de tre öarna som utgör det brittiska skatteparadiset Caymanöarna. Från det myllrande och något kaotiska Jamaica ter sig huvudstaden George Town tämligen västerländsk och välordnad. Luftkonditionerade butiker, KFC, Dunkin' Donuts och Burger King tillsammans med mängder av diamantbutiker, banker och klädaffärer. Som tur är behålls ändå den karibiska stämningen, och någon kilometer från George Town ligger en av världens vackraste stränder, Seven Mile Beach, belägen.

Vår busschaufför mellan huvudstaden och Seven Mile Beach berättade dock att han inte alls förstod varför stranden kallades just Seven Mile Beach när den bara var 5,5 miles lång. Oavsett längden på stranden är den verkligen slående vacker. Så pass lång att alla får plats och sanden är nästan helt kritvit. När vi var där var vattnet i princip samma temperatur som luften och vi såg inte till en enda strandförsäljare. Seven Mile Beach är en helt publik strand så man kan lägga sig var man så önskar, vill man ha en solstol så får man dock bege sig till ett hotell eller en strandklubb. Där finns också möjlighet att äta eller ta något att dricka. En öl kostade här sisådär 5 amerikanska dollar.

Fr. Vänster: Seven mile beach, Grand Cayman, vitlöksmarinerade jätteräkor, kokos créme brule.

Det fjärde och sista stoppet gjorde vi på ön Cozumel som tillhör Mexiko. Båten ankrar vid vad som i princip är ett stort köpcentrum, och för den som vill se det lite mer av det genuina Mexiko beger sig in till staden, vilket med taxi kostar runt sju amerikanska dollar enkel väg. Det går såklart också att köpa en utflykt med Royal Caribbean eller någon av de lokala agenturerna och det finns t.ex. möjlighet att åka u-båt på vad som anses som ett av världens vackraste rev.

Två dagar spenderas till havs, en på utresan från Miami och en på väg tillbaka från Cozumel. Förutom att äta finns det möjlighet till en mängd olika aktiviteter; skridskoåkning, klättervägg och diverse olika frågesporter i en av barerna var några av våra favoritaktiviteter. För den som vågar går det även att prova att surfa i båtens sk. Flow rider, en konstgjord surfvåg där man får hjälp av instruktörer att inför en ömsom applåderande ömsom fnittrande publik få testa sina surffärdigheter. Vill man slå på stort kan man hyra hela Flow ridern för sisådär trehundra amerikanska dollar per timme.

Båtens hytter är skapligt rymliga och innehåller minst en platt-tv, soffa, telefon, garderob, två enkelsängar eller en dubbel samt toalett med dusch. Man kan såklart även lägga till en slant och få en hytt med fönster, balkong och till och med olika typer av sviter. Överallt finns trådlöst internet om man har egen dator med sig, det finns även ett businesscenter, alltså sal med datorer som går att använda. Priset för tillgång till internet oavsett om det är trådlöst på egen enhet eller i båtens businesscenter låg under vår resa på 55 cent per minut, alltså ett timpris på ungefär 30 dollar eller 220 kr. Väljer man att köpa hela timmar får man ner priset per minut något.

Fr. Vänster: Cozumel, Mexiko. International food fest firas på båten, Key Lime Pie.

Summerat var vår kryssning en mycket trevlig upplevelse. Möjligheten att ta med sig hotellet runt om i Karibien eller vart man nu väljer att kryssa är väldigt bekvämt och smidigt, och för den inte så äventyrlige såväl som den med ont om tid dessutom en chans att få se en rad spännande länder på kort tid, med lite framförhållning behöver det heller inte kosta så enormt mycket.

Resan:

Vi flög till Miami via Zürich med SWISS som brukar ha en del bra kampanjerbjudanden.
Kryssningen gick i västra karibien under sju dagar och utgick från Miami. Rederiet vi åkte med var norsk-amerikanska Royal Caribbean.

Se även:

Mat- och resereportage från Miami
Usa
Haiti
Jamaica
Mexiko

Bookmark and Share
Här finns alla våra rese och matreportage samlade. Scandinavian food and recipes.

Mat i olika världsdelar
Europa
Asien
Afrika
Sydamerika
Nordamerika
Oceanien
Skandinavien (engelska)

Alla våra recept
Recept 1
Recept 2
Recept 3
Recept 4
Recept 5
Recept 6
Recept 7
Recept 8
Recept 9
Recept 10
Follow our new food, travel, recipes and cooking blog Foodetccooks.com